Varför blev jag intresserad av sportfiske?

För ett par dagar sedan läste jag på Cecilia "Gösdrottningen" Grönbergs blogg, och där har hon skrivit om varför hon vart fast för fiske. Så jag tänkte, då kan lika gärna jag slänga ihop en liten men rätt så tuff historia om varför jag började med fiske. Jag har ju fisket inom familjen, Pappa fiskar och har alltid hållit på med fiske, lika så hans Pappa. Morfar var också en mycket duktig fiskare när han höll på, men dock inte spöfiske. Jag har ju alltid varit med Pappa och Morfar och fiskat i stugan när jag var liten, det hela började väl med att någon av dom satte på mask på kroken och jag fick hålla i spöt.

 

Sedan så började jag väl att fiska efter Gädda med Pappa, började väl med vanliga wobblers men gick ganska fort över till Jerkfiske. Dom närmaste 10 åren (ca) så har jag haft några hundra meter till älven Ljusnan. Så jag har ju inte kunnat motstå att fiska, hur mycket jag än villa. Men det var inte förens ca 4 år sedan som jag verkligen började bli intresserad av fisket, och det är ingen vacker historia.

 

När jag skulle börja sjuan i högstadiet så låg förväntningarna på topp, men dom förväntningarna skulle strax bli ett rent helvete, eller ja inte direkt. Första halvåret gick bra, men efter Jul så gick det bara sämre och sämre. Jag hade varit den där "Tysta" killen som gjorde som alla andra sa till mig, men när jag började säga ifrån så började helvetet. Jag vart totalt utmobbad för säkert 100 olika saker. Men just nu sa jag ingeting, inget till mina föräldrar, inget till skolan. Jag bara va tyst och tog emot skiten.

 

Åttan började och mobbningen fortsatte, men efter att jag hade varit mobbad halva åttan så orkade jag inte ta emot mer skit, inte förens nu sa jag till mina föräldrar så dom fick ta kontakt med skolan. Vi fick gå på några möten och rektorn ringde och prata med deras föräldrar. Visst, det hjälpte i några veckor tills dom försökte styra mig igen, samma sak hände, om och om igen. Slutet på åttan var faktiskt lite bättre, några gick upp och stöttade mig rejält. Dom var RIKTIGA vänner, och dom finns alltid i mina hjärtan. (Ni vet vilka ni är).

 

Nu började nian och skolan gick kanon, jag tog moppen ner till älven under rasterna för att kolla "läget". Eftersom jag var ner varje dag så vart man mer och mer intresserad eftersom. Men, sista dagen i skolan innan Jullovet så märkte jag att något inte var rätt bland mina så kallade "Vänner". Attityden var helt annorlunda och stämningen var allt annat än positivt. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men när jag kom tillbaka efter Jul så började skiten (Igen).

 

Mobbningen fortsatte, och denna gången hängde fler och fler på dom "Populära" mobbarna. Just nu kändes det som att jag hade alla emot mig, jag satt själv på lektionerna, själv på rasterna. Tack vare det så tillbringade jag ännu mer tid nere vid Älven så fort jag kunde bara för att komma bort från skolan, för jag orkade helt seriöst inte vara kvar längre. Jag och mina föräldrar fick gå på möte efter möte, medans mobbarna fick fortsätta med det dom höll på med. Skolan visste inte vad dom skulle göra så dom frågade om jag visste. Då kan man säga att jag sa så här, antingen försvinner mobbarna eller jag. Mobbarna vart kvar och jag försvann.

 

Nu missade jag ytterligare ett halvt år i skolan pga av mobbningen och att skolan var alldeles för feg för att göra något. Vi bestämde, eller jag bestämde att jag villa gå om ett år. Men då var inte det helt enkelt heller från början om jag kommer ihåg rätt. För den klassen jag villa gå om i var många mer än den andra blivande nian. Men jag vägrade gå i den andra klassen, eftersom jag hade alla mina vänner i den "Riktiga" klassen.

Detta halvår som jag inte gick i skolan så hade jag praktik på Ljusnesportfiskeklubb, och nu vart jag ju ÄNNU mer intresserad, som om jag inte vore intresserad nog före. När jag väl skulle börja nian (igen) så började jag med den klassen som jag villa, där jag hade alla mina riktiga vänner som hade stått upp och hjälpt mig när mobbningen började som mest i åttan. Ni finns alltid i mitt hjärta ska ni veta!:)

 

Att gå om nian var det absolut bästa som jag någonsin har gjort, det var inte ett enda riktigt bråk under hela året. Det är f*n äkta kompis kärlek det! Skit roligt hade vi på rasterna, lektionerna. Vi hade JÄMT skoj.

 

När det var dags att söka gymnasium så sökte jag El i Söderhamn på Staffanskolan. När jag fick reda på att jag inte kom in så var det som att en sten hade lyftats från mitt hjärta, för jag vill igentligen inte gå EL. Men jag såg det som enda valet, för jag villa igentligen gå på Forshaga i Karlstad, men jag var alldeles för svag för att bo där nere själv.

 

Så nu om dagarna (Inte på vintern) så fiskar jag och driver denna blogg, jag lever verkligen livet. Så igentligen kan jag tacka skolan för eran jävligt svaga insats när jag behövde hjälp, när jag var helt själv. Annars hade jag aldrig hamnat där jag är idag med riktigt vänner som stöttar mig för det jag brinner för.

 

Jag har ett litet råd till er alla som lever i mörkret som jag gjorde, våga stå på er. Var INTE rädd att säga i från, för det lönar sig till slut. Vill ni ha hjälp med något, våga fråga. Allt ni kan få är ett Ja eller Nej, värre än så är det inte.

 

Får jag reda på att någon mobbar någon av mina vänner, då har jag bara en sak att säga er. Passa er jävligt noga, för jag är så otroligt mycket starkare än vad jag var för några år sedan. Jag har vänner som skulle kunna göra allt för mig, inte många, men dom finns! Jag finns för mina vänner till 100% för dom som finns för mig. Så mobbare, PASSA ER JÄVLIGT NOGA!

HARE GÖTT!:D