Robert ( Bob )

Robert (BOB)

Belgare utbrast Jonas Mårtensson, då vi i vanlig ordning efter fisket stod och hängde i baren på Skogmo Gjestgiveri. Själv gissade jag på någon från Ukraina eller något annat Östland, angående killen som hade kommit till incheckningen på Skogmo.

Han beställde genast en dubbel 16 cl - Gin och Tonic. Sedan drack han upp den i ett enda svep innan han skrev in sig i hotelliggaren och sedan med vingliga steg gick i väg till sitt rum.
Skogmo Gjestviveri var en riktig exotisk oas, för oss laxfiskare. Under Familjen Sprautens tid på Skogmo - fanns en atmosfär som vi aldrig någonsin mer, troligen får uppleva.

Truls Rönning var på den tiden roddare på Skogmo gästgiveri. Roddarna var viktiga för dom långt ifrån tillresta fiskarna, dom hade kunskap om älven och var hela tiden uppdaterade på ståndplatser och dom beten som gick bäst för dagen - allt för att den ditresta gästen skulle få fisk, trivas och göra av med mycket pengar.

Truls var från Trondheim, men tillbringade vårarna på Skogmo och Björa. När det gällde flugfiske var han den roddare, som hade dom bästa kunskaperna då det gällde grov lax - det vill säga lax över femton kilo.Björa på den tiden hade en medelvikt på dom fångade laxarna på över tolv kilo. Man kan utan överdrift säga att det var spännande när det verkligen högg. Men man måste komma i håg, att det kunde dröja många timmar mellan huggen, ibland flera år om man hade otur med vattenståndet och vattentemperaturen.

Undertecknad och Jonas Mårtensson fiskade nästan uteslutande med fluga under denna årsräcka och vi fick även ryktet om oss att vara specialister på denna fiskeform. Nu var det hela egentligen inte så komplicerat som det verkar, utan att laxen i väldigt kallt vatten föredrog en fiskad femtoncentimeters långvingad fluga framför en hetsig wobbler. Vid vattentemperaturer runt fyra grader är laxen ganska stel och håller sig väldigt nära botten. Den stiger hemskt ovilligt till en ytligare fiskad fluga och följer definitivt inte gärna med en hetsig wobbler som sveper i väg i strömmen.

Många celebreteter har besökt Skogmo Gjestgiveri under åren. Det har varit VI - Hertigen av Aberdeen och Norska Volvochefen. Listan kan göras lång, men alla har haft det spännande laxfisket gemensamt.

Däremot så hugger den gärna på en stor långvingad tubfluga som fiskas sakta efter botten. Den hugger i dessa rådande vårförhållanden alla fall hellre på en sådan variant. Dom fluglinor som vi ansåg passa detta fiske bäst - Var definitivt Scientfic Anglers Hi-Di Hi-Speed AFTM DT 11-12.
Nu visade det sig att Belgaren eller Öststataren som vi trodde att han var, egentligen kom från Kanada. Problemet var att han var enormt gravt alkoliserad och därav aldrig nykter, så därför kunde inte vi känna igen den för oss konstiga dialekten eller språket. Att man inte kan prata rent efter att inmundigat några liter starksprit är ju ingen direkt hemlighet även för oss andra celebra dödliga "vinprovare".

Nu hade Bob, som kanadensaren hette - hyrt hela älven Eida. Eida är en av Björas älvar som ligger mellen Eidsvattnet och Grongstadvattnet. Eftersom Bob, aldrig tidigare hade fått en Atlantlax, så skulle han inte heller åka hem förrän han hade fått dragit upp en stor silverblänkande Atlantlax.

Men med det schema som Truls, anförde Bob, efter älvdalen skulle det säkert dröja innan han fick känna dom berömda knyckarna i spöt från Atlantens nystigna silver.Truls och Bob, började inte på morgonen före klockan nio - det fanns för övrigt inte en chans att få upp Bob ur sängen tidigare, innan han hade insupit en frukost på säng, bestående av Corn Flakes och Whiskey - Därav den markanta förseningen på mornarna.

Sedan när dom väl kommit ut på älven, hann dom nästan inte få ut sina redskap och börja fiska innan Bob, påpassligt skulle hem och äta. Då var det bara för Truls, att med älvbåtens hjälp ro vägen tillbaka till värdshuset. (att vara fiskeguide tär ordentligt på tålamodet)

Sedan på eftermiddagen var Bob, i regel alldeles för berusad för att vistas i båten på älven. Skulle han då också till råga på allt få en lax på kroken, så var ju katastrofen ett rejält faktum. Truls fick stå ut för mycket tråkningar under denna period av oss andra på gården - fisket var lysande och det var endast Truls och Bob, som inte fick någon fisk:-)

Nu hade vi äran att bli inbjudna som guider för dagen, av Bob personligen. Det skulle bli stortag i Eida. Vi väntade i vanlig ordning utanför värdshuset att vår värd för kvällen skulle komma på avtalad tid. Ut kommer till slut, sent om sider Bob, full som en kanonkula i bara strumporna och frågade efter sin fiskeutrustning. Han trodde också i detta ögonblick att Jonas var densamme som hade varit i valfiskens buk. Hur skulle detta sluta ?

Vi åkte i alla fall vägen upp mot Eida och Grongstadvattnet. Truls och Bob i en bil - Jonas och jag i den andre. Framme vid älven delade vi upp oss i två lag. Truls tog med Bob, på ett ställe som vi bedömde var bland det bättre för just den årstiden, dessutom lättare lämpat för fiske för en väldigt berusad Kanadensare.

Jonas och undertecknad hade sjöpoolen. Nu visade det sig otroligt nog att sjöpoolen var full med stora laxar. Redan i det första kastet hade Jonas på en stor lax, som tyvärr slet sig och ordentligt grov fisk visade sig hela tiden ute i poolen.Vi fångade tre laxar på den kommande halvtimmen och ingen fisk var mindre än tio kilo - helt fantastiskt.

Vi fiskade då från strandkanten med tubfluga och sänke. Det enda problemet som uppstod, var att laxarna ville ut ur poolen och ned i sjön. Vägen som vi var tvungen att följa laxarna efter var genom ett stort buskage, därav förlorade vi många fiskar på den korta fisketiden.Det högg för oss praktiskt taget i varje kast. Vi har sedan fått höra av erfarna Eida fiskare, att det är sällan och vid väldigt speciella vattenstånd, som laxarna står kvar en längre tid i denna sjöpool. Man kan säga att vi var där i rätt tid och rätt ögonblick.

Vi anade och fantiserade om ett kommande historiskt stortag i denna stund, då vi dessutom skulle fiska hela natten. Vi hade en ordentlig matsäck med oss som värdshuset hade gjort i ordning, så ingen nöd skulle gå på oss under den närmaste tiden. Bob hade också förresten betalat hela kalaset och han åt ingenting själv - bara drack av sin medhavda whiskey.Under tiden vi stod där och spekulerade i hur många storlaxar vi skulle dra upp under kvällen så kommer Truls och Bob, gående eller släntrandes tillbaka efter älven. Truls meddelar syrligt att fisket är slut för kvällen - Bob, hade nämligen ramlat i älven.

Nu var den normalt milde och godmodige Kanadicken inte så mild längre, han påstod att det var Truls fel att han ramlat av en stor sten. Sedan att Truls i princip räddat livet på honom genom att dra upp honom ur älven, det hörde absolut inte dit. Bob var helt enkelt förbannad och skulle på värdshuset för att dricka mer sprit. Att sjöpoolen var full med lax stoppade honom inte. Vi fick då bita i det sura äpplet och följa honom tillbaka.

Men vi förstod senare att förnämligare chans till ett storlaxfiske utan like, får man nog vänta hela livet på. Dessa chanser växer inte på träd och vi fick ändå vara mer än nöjda med denna upplevelse och dom laxar vi hade hunnit fångat.

Bob stannnade i ytterligare tre veckor, men någon lax fick han inte vid detta tillfälle. Han försökte senare via sin resbyrå reklamera sin vistelse i Norge. Han tyckte i princip att han av resebyrån hade blivit rejält lurad och mer eller mindre blivit lovad en stor Atlantlax.Att hans spritkonsumtion var av det digrare slaget under sin tid på Skogmo, intygades av värdshusvärden Håkon - Bobs dagliga spriträkning översteg varje dag tre tusen kronor. Då ska man också veta att Truls, blev skickad många gånger vägen ned till Namsos, för mäktiga inköp på Norges vinmonopol.

Bob var lotto miljonär från Kanada, så denna investering i Norsk sprit var förmodligen bara småpengar för honom. Med det som vi egentligen vill än en gång påvisa, är att det inte bara är att kunna betala för sitt fiske, så kommer fisken automatiskt.Att sedan resebyråer och andra oseriösa instanser lovar bra fiske bara för att någon gjort det exklusivt med dyra priser, är ju egentligen ett bondfångeri av allra värsta sort.

Vi såg aldrig någonsin till Bob något mer efter Namsen eller Björa. Troligen sitter han idag högt däruppe på ett moln och ler mot oss, med sin whiskeyflaska i famnen och tittar ned på våra förehavande. Då vi fortfarande med årornas takt i strömmen, söker efter Atlantens åtråvärda silver.

// Peter.